INKONVERGENS

skrev någon i en kommentar. ja det är sant, det är min frihet och möjlighet att säga nej.

 

men det är inte så lätt i sociala sammanhang. om man inte äter blir man ifrågasatt, "du som är så smaaal äter du ingenting?" "du borde gå upp i vikt" etc. etc. etc. i oändlighet. därför säger man inte nej till mat i sociala sammanhang. därför tar man av maten, om än lite, och det triggar igång min hunger och gör allt så mkt svårare. om jag bara struntat i att äta från första början så får jag inga hungerskänslor och då går det hur bra som helst. liten frukost, liten middag, thats it. men när man umgås med folk som äter rejäl frukost, lunch, mellis, middag, efterrätt, (vilket jag tycker är osunt trots att det betraktas som NORMALT), är det inte så lätt. särskilt svårt är det när allt socialt kretsar kring MAT. Vi ses på en lunch, vi tar en fika, vi myser med film och godis ikväll, vi lagar middag ihop.............ETC.

 

 

jag skyller inte mina misslyckanden på någon, det är bara mig själv jag har att skylla. visst jag skulle kunna vägra prompt att äta, men då blir det kalabalik och jag vill inte att någon ska veta eller bry sig eller engagera sig i min ätstörning.