Fakta kring mig och min ätstörning
Jag har haft ätstörningar så länge jag kan minnas. Det började i 10-årsåldern när en släktmedlem antydde att jag var tjock, vilket jag absolut inte var. Lite mullig, kraftig kanske, men absolut inte tjock. Sedan jag var liten har jag alltid tröstat mig med mat, och har alltid haft svårt att säga nej när det bjudits på mat sötsaker osv. Har alltid ätit mig "för mätt", ni vet sådär tills man känner hur magen spänner? Ett barn med god aptit. Jag blir tårögd när jag tänker på hur länge jag har burit och närt denna sjukdom, som jag undviker att lägga i något av facken "anorexi" eller "bulimi", för det känns otroligt komplicerat att göra detta när det för mig snarare alltid handlat om fixering vid mat. Ibland har jag underätit, ibland överätit, ibland har jag varit fixerad vid "sund" och nyttig mat, ibland inte alls. Det är svårt det där, att sätta etikett på problemet. Men ätstörning tycker jag är en definition som spänner rätt bra kring det jag vill försöka förmedla att jag haft och fortfarande har.
Mitt BMI har legat på under 16, medan det nu banat sig uppåt och uppåt sedan jag för ett tag sedan gått mer åt "bulimi"-hållet. I ett flertal månader har jag överätit något extremt, kan inte minnas en dag med "normala" portioner, (vad nu en normal portion är?? finns det någon med bulimi/ätstörning av något slag som vet det? eller är vi alla för djupt ner i ätstörningens labyrinter). Hur som helst, jag har på något sätt insett att jag aldrig kommer bli helt frisk. Det är så sorgligt att säga det men den period av mitt liv jag minns med mest glädje var den där tunna, underviktiga perioden då jag var smal som en sticka...eller gladaste, men...då jag hade allt under KONTROLL. Då jag åt exakt samma sak varje dag, för då kunde jag liksom fokusera på andra saker än vad jag skulle hetsäta härnäst. Någon som känner igen sig? Perioderna av svält = kontroll, vilket är något jag undermedvetet strävar efter. Perioderna av hetsätning = en känsla av total hjälplöshet, och äckel inför min egen individ då jag isolerar mig från vänner, familj och aktiviteter. Missar delar av livet. När jag svälter är det enklare på något vis, för då peppar jag mig själv och blir stolt när jag låtit bli att äta.
Kan go on for ages om denna tragik. Fortsätter nog i ett annat inlägg för nu ska jag iväg och träna. Yes, you heard me. Har lagt på mig ca 8 kg de senaste månaderna...många nätter av hetsätning och tillslut däckande i sängen bland godispapper och chipspåsar, allt för att fylla tomrummet i själen. Nu ska jag komma i form och bli stark igen. Jag önskar såklart mest av allt att jag bara var NÖJD med min kropp som den är och att jag kunde äta normala portioner och vara nöjd med det. Men har så jävla svårt att se mig själv äta en portion mat och vara nöjd med det sen, antingen är det liksom för mycket eller inget alls eller mycket litet.
Än så länge idag....
Otaliga koppar kaffe med mjölk, 50 kalorier
1 ägg 1 tomat....ja vad blir det, 100 kalorier kanske? Nej mer. 120 säger vi.
170 kalorier so far alltså. Men mer kommer det bli för ska äta middag med kompisar.
Later!
Kommentarer
Trackback
