INKONVERGENS

Det här med kroppsuppfattning, så svårt det är för mig. Jag kunde inte se när jag var "mullig" och inte heller när jag var alldeles för smal. Därför blir det ju uppenbarligen även svårt att se när jag ligger på normalvikt. Det är otroligt frustrerande. Ena sekunden känner jag mig smal och fin och nästa som en tjock hemsk padda. Det som stör mig mest nu när jag gått upp så pass mycket i vikt är ansiktsformen, som enligt mig blivit plufsig och rund. Och magen förstås som spänner ut och revbenen som inte syns alls. Det enda sättet för mig att VETA att jag är smal är när jag ligger på runt 51-52 kilo, för det är då jag fått höra från andra att jag är supersmal...ja detta är väl det värsta. Att jag fått mycket komplimanger från folk som tycker att det "lyser" om mig..detta förmodligen för att jag mår bra när jag är i kontroll över min kropp och lyckas hålla nere vikten. Det är ju rätt hemskt men ja....så nu strävar jag alltså efter att hålla allt som heter hetsätning borta och komma ner på den här vikten igen.

Tränat en liten stund idag, väldigt lugnt dock. 257 kalorier bort skulle jag väl tippa. Och dagens intag än så länge: 2 morötter och 2 koppar kaffe. 50 kalorier? Men sen är det ju middag med vänner ikväll igen...överväger att ställa in men är samtidigt rädd för att vara ensam hemma för då blir det väl att tömma kylskåpet liksom.


UPDATE: AAAHHH shit gjorde en dålig grej...gick in på ett ÄS-forum jag var med i under min svåraste "anorexi"period där jag postat bilder och fick en sjuk sjuk sjuklig ÅNGEST. varför har jag flippat ur som jag gjort??? hur kunde jag låta det gå så långt?? Låta kilona lägga sig tillrätta igen? FAN FAN FAN